Sorgebearbetning - mitt liv 7 mån efter separationen

Livet är inte alltid lätt.
Att gå igenom en skilsmässa är verkligen ingen småsak. Jag vet att jag har verkat så positiv och framåtseende och ärligt talat - full of crap! För det är så det fungerar. Det kallas förnekelsefasen, den första fasen i den sorgebearbetning som vi alla går igenom. Jag undrar om sorgearbetet ser likadant ut för oss som är bipolära eller bär på en annan stor samtidig kamp, som för det man kallar det normala. Det verkar inte så, åtminstone inte för mig.

Förnekelsefasen innebär, som namnet antyder, att man vägrar ta in det som hänt. Man börjar inte bearbeta händelsen och sorgen, eftersom man helt enkelt förnekar att det som hänt har hänt. Det kommer bli bra, det är bara på låtsas, det är någon som har fel...

Förnekelsefasen anses normalt vara allt mellan några minuter till några dagar. Den kallas också Chockfasen, eftersom det egentligen handlar om en initial chock som måste släppa innan händelsen kan tas in och börja bearbetas. Exempel: Du får veta att någon skadat sig, eller dött, och förnekelsefasen är den tiden som går från att du får beskedet till att du börjar gråta eller skrika över skadan eller döden. Som sagt, oftast är den inte så lång.

Men så finns det undantag.

När människor lever i stor allmän otrygghet, när det som hände stör "det enda livet man kände till", när man till exempel kände att det var vi mot världen och någon händer ens vän eller barn eller partner eller de vänder en ryggen. Då händer något. Plötsligt blir förnekelsen av händelsen det enda sättet att fortsätta leva. Alternativet finns helt enkelt inte.

Det är då man fastnar i sitt sorgearbete och det tar en onaturlig väg.

Det var där jag hamnade.

Utan att veta om det.

Nu är det 7 månader sedan det blev klart att jag skulle separera, och bara ett par veckor sedan som jag insåg att jag har gått runt hela tiden och trott att allt skulle lösa sig. Inte för att jag är en obotlig romantiker. Inte för att jag nödvändigtvis VILL att det ska lösa sig. Utan för att det fanns inget alternativ. Det skulle inte finnas något liv på andra sidan.

Jag insåg att jag tog skilsmässan så bra för att jag hela tiden hade en tro på framtiden, inbillad eller ej.

Men jag tvingades till sist såklart att inse att mitt ex inte alls brydde sig om någon framtid med mig. Vad fan, han träffade ju nån ny efter bara några månader, och träffar henne fortfarande. Och jag tänkte hela tiden att han vill ju bara leka av sig. men ju mer engagerad han blev med henne ju mer kände jag mig lurad. Och jag blev arg på honom. SKITARG!

Han har faktiskt pratat om ett oss i framtiden, så det är inte bara inbillning. Men det var egentligen inte mig han var intresserad av. Flera gånger har jag fått höra vad jag borde ändra på, och vad han inte tycker om.... Det gör mig ARG!!! Att jag har jobbat i 15 år med min självkänsla och personlighet och sedan blir ratad för den av någon som borde älska mig!

Så vad tusan då?? Nu får han tåla att jag är ARG! Jag är arg och ledsen, skriker, gråter och sover flera dygn i rad ibland. Jag har gråtit tills jag har kräkts många nätter i rad!!! Jag sörjer!!! För framtiden som aldrig blev!!! För att han är en skit som träffade nån ny 3 månader efter vår separation, 1 månad efter skilsmässopapprena vad påskrivna. En skit som inte kan acceptera att någon utvecklas och får en egen vilja som inte stämmer överens med hans egen. Som inte älskar mig för att jag har fel frisyr och klädstorlek. Jag sörjer känslan av att alltid ha någon där, vad som än händer! Den känslan kommer jag aldrig få vara med om igen för jag kommer aldrig att kunna tro på det igen! Jag sörjer att jag inte kunde plugga vidare för att jag inte hade nåt stöd i det, och för att det inte är lätt som ensamstående mamma.Jag sörjer att jag numera inte får vara med och umgås med mina vänner för att hans nya flickvän har tagit min plats i kompisgänget...

Men vet ni vad?

Jag SÖRJER!!!

Och vet ni vad det betyder?

Det betyder att jag har gått vidare.

Jag kan gråta tills jag kräks!! Jag kan skrika tills jag inte kan få ur mig ett ljud till!! Jag kan sova tills jag har så ont och är så slapp att jag knappt kan ta mig ur sängen!!

För jag vet att jag har gått vidare!!!
Jag förnekar inte mitt liv längre!! Jag lever i det, mår dåligt av det, men också bra av det!! Och jag har överlevt!!

Och jag är på väg mot nånting bättre!!

Är Bipolär sjukdom inte ett viktigt ämne?

Jag har skrivit en bok om Bipolär sjukdom. Den är inskickad till ett förlag som hade passat väldigt bra för boken i pocketformat. Nu har de svarat att de inte var intresserade av den för att det var ett för smalt ämne. Undrar om alla de som drabbas av sjukdomen och som inte har någon litteratur att tillgå tycker det.

Visst, det finns mycket bra litteratur att läsa, på engelska, fylld med facktermer. Jag klarar av att läsa den, men jag tror inte att alla gör det. Jag hade skrivit en enkel och lättillgänglig bok som passade både drabbade och anhöriga och som gav enkla tips till hur man kunde hantera vardagen med sjukdomen tillsammans. Dessutom hade jag hoppats att den skulle vara ganska billig.

Så vad ska jag göra nu?
Jag tror nämligen fortfarande att boken måste ges ut.

Ska jag försöka ge ut boken själv?
Göra den tillgänglig on demand?
Allting ger högre pris för köparen och det var ju inte det jag ville.
Jag är lite besviken.

Ett års tid har jag lagt på att skriva boken, att kontrollera fakta och att själv läsa på så mycket jag bara kan om ämnet. Nu vill jag ju bara ge informationen vidare. Ska jag bara lägga ut det på bloggen? Det blir ju så osammanhängande och informellt då.

Tunga funderingar såhär på en måndag.

Nu ska jag läsa på om hur man trycker sin egen bok. Och se om jag kan spara ihop pengar för att bekosta det.

jucea

Blandade känslor, en daglig kamp...

Idag vill jag skriva om något som även de som känner till Bipolär sjukdom inte alltid vet så mycket om. Mixed Episodes - Blandepisoder.

En mixed episode (jag skriver sällan det svenska namnet, kan ha att göra med att all bra litteratur jag har läst om ämnet är på engelska) innebär att man befinner sig både i en manisk och depressiv episod samtidigt, och/eller växlar snabbt däremellan. Det här är inte samma sak som Rapid Cycling, som är en definition som innebär att man har fyra eller fler maniska eller depressiva episoder per år. Vid en mixed episode växlar man ofta många gånger samma dag, eller upplevs ha både maniska och depressiva drag simultant, till exempel att man skrattar och gråter samtidigt.

Enligt diagnoshandboken kan man inte ha mixed episodes om man har bipolär sjukdom typ 2. Har man mixed episodes har man automatiskt klassats som typ 1a. Det här är dock något som kommer att ändras till kommande upplaga, och därför klassas jag till exempel inte som typ 1a trots att jag upplever mixed episodes.

Jag har ett just nu.

Jag pendlar från förtvivlan och hopplöshet till glädje och förväntan på framtiden. Från skratt till gråt. Från värme till kyla. Från tillhörighet till total tomhet.

Små kommentarer kan få mig att vända totalt. En komplimang eller en kram lyfter mig till himlen, men kritik sänker mig till havets botten.

När jag har ett mixed episode jobbar jag med dörren stängd, på saker som jag klarar av att göra enskilt. Ibland sjukskriver jag mig. När jag är hemma försöker jag att samla energi på mitt rum, och göra positiva saker och undvika konflikter så långt det går! Jag börjar bli bra på att lura in mig själv i positiva tankeställningar.

För mig går det värsta över på några dagar. Tack och lov! En del lever med mixed episode i veckor eller ibland månader.

Och efteråt är man så trött. Totalt utmattad! Kroppen och hjärnan är helt slut av att försöka hänga med varandra. man vill bara vila och samla ny energi. Och förhoppningsvis tar det ett tag innan nästa episod kommer.

Du som står bredvid tror kanske att man har blivit helt galen. Du förstår ingenting. Kanske tar du åt dig och undrar vad du har gjort för fel. Därför är det viktigt att du vet vad som händer. Och att du vet att det går över, och hur du kan lindra episoden under tiden den pågår. Som vanligt är det alltid bäst att skapa en handlingsplan ihop den den drabbade under en normal period, inte när själva episoden pågår.

Tänk på hur förvirrad den bipolära känner sig som totalt har tappat kontrollen över sina egna känslor i sin blandade episod. Att pekpinnen inte är det rätta stödet, utan samtal, hjälp, medicinering och vila troligtvis är rätt väg att ta sig igenom episoden på bästa sätt.

Sprid, och lär andra mer om bipolär sjukdom!

jucea

Efter fem dagar har bloggen bevisat sin nödvändighet...

Ja, det tog bara fem dagar. Och sen kom det en kommentar som visade varför bloggen behövs.

Jag vet fortfarande inte vem som skickade kommentaren eftersom den skickades anonymt, och jag vill heller inte peka ut någon. Jag vill peka ut ett problem.

Jag skrev ett inlägg om shopping och bipolär sjukdom. Jag ville belysa problemet om shoppingimpulser som ibland följer med främst maniska episoder. Det finns risk att man investerar sina pengar, köper bil eller hus över dess värde, spelar bort pengarna eller på något annat sätt försätter sig i skuld för resten av livet. Och det är ett jättestort problem. Det finns också mindre skalor av det här problemet.

Jag håller just nu på att separera. Mitt ex kommer att behålla i princip alla våra möbler och många av våra saker och jag har blivit utköpt, och behöver således köpa dessa saker på nytt för att ha till min nya lägenhet. Jag har alltså lagt ganska många inlägg om shopping och fina inköp på facebook de sista veckorna.

Det är JÄTTEBRA att människor reagerar! MEN!!!!! Borde ni inte reagera och ta kontakt med mig, prata med mig, ifrågasätta mina inköp, se rimligheten i dem och höra er för om situationen, innan ni börjar bedöma den?

Istället kom det en kommentar på bloggen. Den kom just på mitt inlägg om shopping och handlade om att jag hade gått överstyr och behövde lugna ner mig. Den var anonym. Antingen har den här personen bara råkat misslyckas i sin bedömning, men det tror jag inte. för inlägget innehöll personliga hintar. Jag tror det här är en person som jag har daglig kontakt med på facebook, men som inte vågade skriva under med sin signatur.

Så nu visar det sig att vi har uppnått precis det som jag skapade bloggen för att undvika. Stigmatisering. Bedömning utan kunskap. Personen har gjort en bedömning av mina inköp utan att veta nånting om mig eller om situationen. Man har tagit fakta 1: bipolära personer kan ibland ha problem med stora impulsinköp. och fakta 2: jucea har gjort flera inköp den sista tiden. och dragit slutsatsen att jag måste ha stora problem. Observera att jag aldrig påstår här att jag inte har problem. Det kan vara så att jag har problem. men det är inte den enda lösningen! Och om jag nu har problem vad gör man för att hjälpa mig? Man hjälper mig ju inte genom att peka med en pekpinne!

Det måste få vara ok för en kroniskt deprimerad person att få vara lite ledsen och nedstämd ibland utan att bli sjuskriven igen eller att alla antar att man är tillbaka i "det där gamla". Det måste vara ok för en bipolär person att vara riktigt glad en dag utan att vara i en ny manisk episod, eller att shoppa kul saker en dag utan att man riskerar livskapitalet. Ibland måste vi bara sluta analysera och lita på att livet är lite normalt. Mina psykologiska problem har jag till exempel ärvt från min pappa, men mina shoppingtendenser, speciellt vad gäller skor och roliga kläder, har jag ärvt från min mamma, moster och mormor! Allt man gör behöver inte vara kopplat till ens diagnos, bara för att det skulle kunna vara det. Det är, igen, jättebra att man har vänner och nära och kära omkring sig som hjälper och stöttar och ifrågasätter! Men gör det på rätt sätt, och döm inte på förhand! Ta en dialog istället, och se vart det leder! Du märker ganska snabbt om dina misstankar var rätt, och då får du ta i med starkare medel. Men annars behöver du inte göra det.

En människa med diagnos är fortfarande en väl fungerande människa. Döm inte, stötta istället!

När livet slår till och sjukdomen vaknar...

Igår var precis som jag skrev en helt vanlig dag. Det är kanske idag med. Egentligen. Men i mitt liv är det en tung dag. En sån där dag då jag blir påmind om att jag går igenom en separation och skilsmässa just nu. Det är drygt 3 veckor kvar tills jag får flytta till min egen lägenhet, och fram tills dess blir jag påmind om livet som inte blev som det var tänkt.

Tack och lov tar barnen separationen bra och är glada och postiva även om de såklart har frågor om vissa saker. Och jag försöker att ta det bra när jag är med dem också. Egentligen känns det ju bra. Det var väl kanske inte rätt det här förhållandet, och vi är goda vänner och sams och allt sånt där som människor i allmänhet verkar ha svårt att förstå sig på. Det är inga bråk och dispyter om vem som ska bo kvar i huset, vilka summor som ska byta hand för att soffan ska stanna kvar i huset och sängen inte ska det, när vem av oss ska ha barnen och alla såna där saker. Det är en väldigt smidig separation på så vis.

Men självklart är det ändå fruktansvärt tungt inombords. Jag får kämpa oerhört tungt för att hålla tillbaka tårarna ibland ute på stan eller med barnen, och ibland så ligger jag där hela nätterna och tårarna bara rinner och det går inte att stoppa. När det känns som att jag har tappat en stor del av mig själv i allt det här. När jag känner mig så tom inombords att det gör ont. Och extra ont gör det när det känns som att man blivit lämnad ensam kvar.

Det är då det är lätt att sjukdomen väcks till liv. Att man hamnar i depressiva tankemönster och destruktiva beteenden. Jag undrar varför jag finns. Varför jag är så ensam. Vad nånting spelar för någon roll egentligen. Varför kan jag inte bara ligga i sängen i resten av mitt liv. Äta godis. Dricka alkohol. Sova bort tiden. Eller varför ska jag leva alls?

Det är då jag tackar mina barn för att de finns. För jag vet att de är min räddning. För hur svart mitt liv än känns så finns de alltid där som min starka ljuspunkt, dragkraften som räddar mig från mörkret, även om det tar tid. Jag skulle aldrig kunna göra dem något ont. Och aldrig skada deras mamma. 

Så då återstår det bara ett alternativ. Nu måste jag försöka lära mig att leva med allt det här onda jag har i magen. Över allt det där som inte blev. Och över ensamheten. Men hur?

// jucea

En riktigt vanlig dag...

Idag är en sån där dag. En dag då ingen skulle ana att det var något annorlunda med mig och vår familj.

Inatt sov kompisar till mig och barnen över, och vi började med frukost och barnlek på studsmattan i solen. Efter att kompisarna åkte hem så har barnen fått bygga med legot som min 3.5-åring fick som present igår eftersom han för första gången gick självmant och bajsade på toaletten. Mamman har fått kaffe och lite slösurf på datorn.

Ikväll ska min nyblivna 5-åring få åka till farmor med sin pappa, medan 3.5-åringen ska få vara hemma och få en mammakväll för sig själv. Imorgon ska han till doktorn och sen ska han få ansluta hos farmor han också. Då ska mamman få lite mammatid. Eller kanske tvingas bygga lite kök i huset som hon om 3 veckor ska flytta ifrån för att bli ensamboende. (Ja, för mamman är fortfarande sambo med sitt ex)

Ni ser. En helt vanlig familj, men helt vanlig vardag och helt vanliga aktiviteter och problem. Visst är det fantastiskt? Jag ville bara skriva det! Så att ni vet. Ifall att ni tvivlade.

Hur ser er dag ut? Lämna en kommentar!

Det här med shopping och vikten av ditt stöd...

Som bipolär är det ganska vanligt att man dras med ett shoppingberoende. Eller egentligen är det kanske inte ett shoppingberoende, utan mer en shoppingimpuls. Men det fungerar nästan likadant, så jag kommer troligtvis ofta att kalla det för shoppingberoende här på min blogg.

När man lider av det här shoppingberoendet så gör man antingen av med små summor väldigt ofta, eller så slänger man bort stora (ofta gigantiska) summor på impulsinköp. Ofta handlar det om pengar som man inte har.

Jag har nog tur, för jag får visserligen en riktigt skön kick av shopping, men jag handlar inte för pengar som jag inte har, även om jag kanske handlar för mer än jag borde och definitivt mer än vad jag behöver!

Jag har två stora utgiftsposter, och det är böcker och nagellack. Jag läser också ofantligt mycket mer än vad en medelsvensson verkar göra och lackar nog också naglarna mer. Nagellacken är också en samlingshobby, och har ett djup i sig som de flesta nog inte förstår sig på som mest ser nagellack i hyllan i butiken. Just nu hänger jag på ett par sidor som inriktar sig på säljare som tillverkar egna nagellack, alltså människor som sitter hemma i stugan och blandar sina nagellack för hand, och sedan säljer. Mycket fascinerande, och otroligt mycket mer intressant än att gå på ICA Maxi eller Kicks och köpa ett nagellack som tillverkats i tiotusentals (om inte mer) exemplar.

Nåja, nu var det ju inte det jag skulle snöa in mig på...

Shoppingberoende, eller pengaproblem på grund av impulsköp, är ett av de större bekymmer som man kämpar med när man lider av bipolär sjukdom. Vissa har det lättare, vissa har det riktigt svårt. Värst är det kanske för vänner och familj som kan bli de som drabbas hårdast när någon skuldsätter sig själv och behöver räddas ut ur en omöjlig situation.

Det är här dagens viktiga ämne kommer in. Jag vill berätta för er hur viktigt det är för en person med bipolär sjukdom att våga kunna vara öppen med sin sjukdom. För det är oerhört viktigt att vänner och familj vet vilka problem man kämpar med och vilket stöd man behöver. Då kan man undvika att hamna i omöjliga situationer.

Exempel:
Om bara Anna vågar berätta för sin sambo om sin sjukdom, och om sitt köpberoende, så kan de tillsammans göra upp en handlingsplan under en period då Anna mår bra. De kan besluta att Anna inte ska ha eget ansvar över kreditkort, inte ha ensamrätt till stora kontantuttag och så vidare. Det går att sätta säkerhetsåtgärder i spel, så att den dagen Anna mår sämre, och köpimpulsen slår till, så slår även säkerhetsåtgärden till och Anna klarar sig ur situationen. Arg kanske, men åtminstone inte skuldsatt för livet. Och episoden (manisk) kommer att gå över, och då släpper också ilskan.

Stödet från anhöriga är jätteviktigt! Utan stödet hade Anna istället fått dölja sin sjukdom, levt med ångest över att bli påkommen, och när sedan köpimpulsen slagit till hade kanske det oundvikliga hänt och hon hade skuldsatt sig för livet. Riskerat familjens hem för att hon "bara var tvungen att ha något". Hon hade sedan till slut varit tvungen att erkänna vad hon hade gjort, och istället för stöd hade hon troligtvis behandlats som boven i dramat och belagts med skuld. Och till viss del blir det ju sant, för vem hade kunnat hjälpa henne om hon inte hade sagt något? Men tänk istället så här. Vem skapar miljön där det blir möjligt för henne att vara öppen med sin sjukdom? Vi är alla skyldiga att skapa en sån miljö för våra nära och kära. För våra älskade, för våra barn, för våra vänner och för våra arbetskamrater. För alla våra medmänniskor!

Vi kan inte lägga skulden på någon som inte har vågat berätta. Vi måste istället rannsaka oss själva och fråga varför vi inte varit mottagliga nog eller öppna nog för att de skulle våga berätta. Vad gjorde dem rädda för hur de skulle bli bemötta? Och varför ska det vara så? Kan vi göra något för att ändra på det i framtiden? Så att nästa person vi möter inte är lika rädd att vara öppen med oss. Kan vi gå ut bland vår familj, våra vänner, på vår arbetsplats eller i samhället och öppet berätta att vi tycker att det ska vara ok att prata om sin psykiska hälsa eller ohälsa och att söka stöd hos sin omgivning? Kan vi arbeta tillsammans för att minska stigmatiseringen gällande psykiska sjukdomar? Kan vi försöka intressera oss lite mer för varandra och se om vi kan vi göra skillnad för nästa person vi möter?

Om du tycker som jag, så hjälp mig dela det här budskapet, och följ gärna min blogg på bloglovin via länken här nedan.

Tack!

// jucea

http://www.bloglovin.com/blog/10114603/mitt-bipolara-liv